Bullet journaling

Något jag fastnat för är bullet journaling. Jag gillar att planera mina dagar på papper och jag älskar listor. Det jag gillar med bullet journaling är också att jag kan bygga upp det precis som jag vill. Jag kan ha en kalender, en dagbok, påminnelser och inspiration i samma bok. Jag använder min bok dels för att planera mina veckor och skriva listor för vad jag ska göra varje dag men också som en reflektion, där jag skriver ner vad som varit bra, vad jag lärt mig och vad jag kan göra bättre. Jag skapar även olika avsnitt i boken för till exempel rutiner, habit trackers, tips till mig själv och olika listor tex. packlistor, önskelistor och listor över egna träningspass med mina favoritövningar. Det roliga är också att det finns plats att vara lite kreativ och trots att jag är otroligt dålig på att rita och måla så tycker jag det är roligt att dekorera de olika sidorna.

Man kan göra hur mycket som helst och det är det som är så roligt. Eftersom jag till exempel har så dålig fantasi vad gäller mat så brukar jag skriva upp lite olika recept jag hittar, tips till mig själv på frukost och mellanmål och även mat rutiner, hur jag vill äta varje dag. Städa är också något jag tycker är otroligt tråkigt men jag har insett att om man tar sig tio minuter varje dag till att plocka undan, torka av köket, borden och vasken på toaletten samt bäddar sängen så blir det inte så mycket att städa varje vecka. Därför har jag skrivit upp små listor på vad jag ska göra varje dag, varje vecka osv. Och sen kan man ha en habit tracker där man kan kryssa i när man gjort det. Jag älskar det här och det hjälper mig faktiskt i min vardag.

Det finns så mycket jag vill säga

Jag har insett att jag har ett stort behov av att få prata, eller skriva och jag funderar på om kanske min blogg är plattformen för det. Det handlar egentligen inte om att någon måste svara, eller läsa eller att det ska behöva synas på något sätt. Utan mest om att jag behöver få ur mig. Jag behöver konkretisera mina tankar genom att skriva ner dem, formulera ord kring dem, ge dem en mening. Jag är bara 25 år gammal och förlorade min pappa i våras. Inte många i min ålder har behövt smaka på livet på samma sätt som jag nu tvingats och fortfarande tvingas göra. Inte många av mina vänner kan förstå sorg. Och jag klandrar dem inte. Det kan ju inte vara meningen att man ska behöva uppleva sorg på ett så brutalt och smärtsamt sätt när man bara är 25 år gammal. Sorg är något helt annat för mig nu än innan pappa dog. Det är en tyngd jag bär med mig varje dag, varenda sekund. Varenda andetag andas jag mot lite mer motstånd än jag gjort tidigare. Jag har fått vänja mig vid att ha ont i magen, vid att ha smärta i kroppen, i lederna och vid att bli otroligt trött av otroligt lite påfrestning. Sorg för mig är inte att man gråter när man tänker på en person som gått bort, inte bara. Sorgen finns där hela, hela tiden och den visar sig mer eller mindre under dagen men den finns där varenda millisekund. Det är tung, det är frustrerande, det är smärtsamt och det är brutalt, men något jag nu tvingas leva med för resten av mitt liv. Och jag har troligtvis (och förhoppningsvis) många år kvar av livet.

Jag tänker på min pappa hela tiden, det går inte en enda minut utan att jag tänker på honom. Det gör mig kanske lite avtrubbad utåt, kanske får det mig att verka nonchalant eller inte lika alert. För mig är det som att leva i en separat värld. I världen vi lever i finns inte pappa mer, men i mig finns han mer än någonsin. Det handlar inte om att olika saker påminner om honom eller att jag kan komma och tänka på honom ibland, eller att jag plötsligt känner saknad. Han finns där alltid. Självklart känner jag saknad, en otrolig saknad. Jag saknar att kunna ta upp telefonen och ringa till honom i så många olika situationer. Jag saknar hans kramar, hans skratt, hans utryck, saker han brukade säga, skriva på sms till mig och sättet han pratar. Jag saknar att höra hans röst. Pratar med honom gör jag, men jag saknar att få svar, goda råd, hjälp när jag behöver och bekräftelse när jag behöver. Jag ser honom ofta i "min separata värld" men där kommer han aldrig bli äldre. Där kommer han aldrig att förändras. Men han är vid liv, i mina tankar och oftast är han glad, och frisk.

Det är otroligt svårt att sätta ord på alla känslor och tankar. Och att försöka sätta ord på sorg tror jag är totalt meningslöst. Det enda jag vet är att det är något helt annat än jag trodde för några månader sedan och jag kan med säkerhet säga att någon som inte upplevt sorg kan omöjligt sätta sig in i hur det känns. Hur det är. Och jag tror också att det är svårt för omgivningen att förstå att sorg är något som är, och det består. Det handlar inte om att vara ledsen den första tiden efter att man förlorat någon, och att sedan bli ledsen när någon utomstående faktor påminner om personen. Det handlar om att lära sig leva ett nytt liv, i en ny värld, som den man förlorat inte längre är en del av på samma sätt. Allting vänds verkligen upp och ner och det är omöjligt att veta hur man ska förhålla sig till det. Jag måste anpassa mig till mitt nya liv, lära mig leva det, hantera det, lära mig förstå mina nya känslor och min sorg, hur den kommer att påverka mig i min vardag. Dessutom måste jag lära mig acceptera det faktum att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen. Smärtan och sorgen kommer aldrig att försvinna, pappa kommer inte komma tillbaka. Andetagen kommer framöver kännas som ett motstånd, och varenda steg jag tar kommer att vara tyngre. Och även om det med tiden kanske möjligtvis blir lite lättare, så kommer det aldrig försvinna, och det kommer aldrig bli som förut.

Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill skriva om, men att formulera mina tankar är omöjligt. Nu har jag försökt och kanske försöker jag igen om ett tag. Eller inte. Det får vi se. En viktig sak jag har tagit med mig från det brutala jag varit med om är i alla fall att man aldrig vet vad någon annan människa går igenom. Så var snäll. Mot alla. Alltid.

Hemma- dag

Idag har jag och Mio en hemma-dag. Jag var hemma sjuk från jobbet igår och är ledig idag. Det är betydligt bättre med förkylningen idag än det var igår men känns ändå bra att få vara hemma en extra dag och vila upp sig ordentligt. Jag gick en liten runda med Mio i regnet innan, för övrigt har jag inte gjort mycket idag, mest vilat och vilat och vilat lite till. Mio håller mig gladeligen sällskap i soffan. Han är bäst på att anpassa sig efter mig när det bara är vi hemma och det är så skönt tycker jag. Om jag vilar så vilar han precis bredvid mig, om jag ska ut och springa hänger han gärna med ut och springer, om jag håller på här hemma med olika saker har han koll på mig (och kanske är lite i vägen ibland) men han är med mig hela tiden i alla fall. Han är bäst, min Mio. Det absolut bästa sällskapet när man är hemma sjuk i alla fall. Det har inte blivit någon träning på hela veckan just för att jag varit så förkyld, hoppas att jag kan börja träna igen nästa vecka.

Det har blivit lite serie- tittande idag, jag kollar just nu på bland annat greys anatomy, enligt mig världens bästa serie. Har också kollat en och annan youtube video vilket jag tycker är så mysigt. Jag har druckit lite te, ätit lite soppa och bara myst med Mio. En välbehövlig dag. Imorgon tar jag nya tag, då ska jag jobba igen!

// En bild på Mio bara för att han är så söt //