top of page

Jag vet inte vad det är med Roan men jag inser att senast jag skrev ett inlägg här var jag också i Roan. Och nu är jag här igen, i mitt andra hem. Det jag faktiskt trodde att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till. Och så är jag här igen. Livet har förändrats en hel del den senaste tiden och hela detta året har varit en berg- och dalbana. Jag bestämde mig i alla fall för att detta året skulle jag ta tag i mitt mående och börja må bra på riktigt. Jag har provat det mesta och numera, efter många försök, skaffat mig en ny psykolog som jag hoppas ska kunna hjälpa mig att bearbeta min pappas död som jag egentligen aldrig bearbetat, trots att det nu är två hela år sedan det hände. Jag hoppas även kunna få hjälp att hantera min ångest och mina destruktiva tankar. Men jag är fylld av hopp och förväntan, det kommer bli bra nu, det är jag säker på.


Jag är som sagt tillbaka i Roan i Norge, där jag ska jobba hela sommaren även detta året. Och så fort jag kom hit kände jag lugnet som infann sig. Den lugna, vackra miljön har redan gjort sitt för min själ och jag känner att här kan jag återhämta mig, andas, bara få vara jag. Detta året är jag själv och nu ska lära mig leva själv, med mig själv och ta hand om mig själv. Jag har inlett en liten egen studie med mig själv som enda försöksperson. Det sägs ju att 30 minuters pulshöjande aktivitet om dagen kan vara lika effektivt som psykofarmaka, så jag har börjat springa 30 minuter varje dag. Inga undantag. Idag är jag inne på dag 24 och jag måste säga att jag är riktigt stolt över mig själv, jag tror aldrig att jag lyckats hålla fast vid något såhär många dagar i sträck. Jag är också tacksam för vad min kropp klarar av, och framförallt mitt psyke. Jag klarar ju vad som helst om jag bara ger mig fan på det.


Utöver löpningen njuter jag av sköna promenader längs vattnet och klipporna, fjällvandringar tillsammans med Mio, serier, böcker, poddar, virkning, yoga och mindfullness. Jag försöker hitta en vardag som fungerar för mig just nu och försöker hitta en livsstil som gör att jag mår så bra som möjligt och jag känner att jag kommit en lång bit på vägen. När jag kommer hem här ifrån väntar ett helt annat liv än det jag hade innan jag åkte hit. Jag har en ny, egen lägenhet som väntar på att jag ska renovera den och göra den till mitt drömhem. Jag har dessutom mycket planer för min framtid, planer som bara involverar mig själv och jag känner att det är nu livet börjar. Nu ska jag göra precis det jag vill och det finns inga ursäkter längre. Jag ser fram emot vad livet har att erbjuda mig och alla äventyr som väntar. Men än så länge tar jag en dag i taget och njuter av alla små saker som ger mig energi och livslust.


Nu har jag gått av mitt sista nattpass och mitt allra sista arbetspass över huvud taget i Roan. Sommaren här går knappt att beskriva med ord och det är med blandade känslor jag lämnar denna lilla lilla, okända plats som för mig blivit så känd och gett mig så mycket minnen. Sommaren har gått så fort och det känns som att det var igår jag stod och ringde på för första gången utanför dörren till min blivande arbetsplats. Det känns så nyligen som jag satt på min första rapport och inte förstod någonting av vad som sas. Och det känns inte längesedan jag bröt ihop innan jobbet för att jag var så nervös inför mitt första pass som ensam ansvarig sjuksköterska. Natt efter natt jobbade jag här tillsammans med mina underbara kollegor Linda och Hege som jag kom att lära känna ganska bra. Jag minns så väl hur Linda hela min första tid här inkluderade mig genom att berätta samma historia en gång till fast mycket långsammare och med enklare ord så att jag skulle förstå. Så roligt vi hade åt att jag inte förstod alla ord och vi skrattade så mycket åt att olika ord kunde ha en helt annan betydelse på svenska.

Och innan jag visste ordet av hade Linda och Hege gått på semester och jag skulle börja jobba dagtid. Det var som att börja om från början igen, nya människor, nya rutiner och ännu en gång bröt jag ihop innan mitt första arbetspass. Aldrig mer sa jag till mig själv. Men så bra det blev. Jag träffade ännu fler härliga människor och jag minns alla gånger jag kunnat ta med patienterna ut i solen på dagarna. Samtalen med patienterna och hur vi pratade om att jag kommer från Sverige och har tagit mig hela vägen till lilla Roan för att ta hand om dem.

Innan jag visste ordet av var sommaren över, slut, bara sådär, på ett ögonblick. Nu lämnar jag alla människor jag träffat, min patienter, mina kollegor, och alla runt omkring. Kanske ser jag dom aldrig mer, så konstigt det känns. Men jag är så tacksam för alla möten, jag kommer bära med mig dom resten av mitt liv.


Och hur ska jag sammanfatta Roan? Platsen. Det som varit mitt hem i två hela månader. Där Mio fått springa lös på klipporna, där fjällvandring blivit en hobby, där avstånd inte spelar lika stor roll löngre. En liten liten by, mitt ute i ingenstans, på den västligaste kusten i Trondelag. Vad finns här? Mer än det lilla caféet som drivs av en underbar kvinna, och butiken där Alex jobbat, och mitt jobb, och den lilla men så vackra kyrkan, och campingen, och hamnen, och klipporna, och fjällen, och bergen.. så finns här ingenting. Ingenting mer än alla minnen av en underbar sommar. Alla människor jag träffat. Naturen. Havet. Lugnet. Här finns allt och ingenting.


Jag vill tacka Roan för den här sommaren. Kanske ser jag aldrig den här platsen igen. Kanske gör jag det. Just nu vet jag inte. Men en sak är säker och det är att jag aldrig kommer glömma Roan. Den lilla lilla byn på kusten i västra Trondelag. Och när jag blir gammal och dement så vill jag bo här på Roan.

Bilderna är från förra veckan när jag, Alex och Mio spenderade en kväll på klipporna i hamnen, med solnedgången alldeles framför oss.

Förra veckan har varit helt fullspäckad av jobb, nu när jag gått av natten har jag jobbat en vecka i sträck varav de tre sista passen varit nätter. Veckan som gått har varit lite som att börja om på nytt och det har varit den längsta veckan hittills av min tid här. Gänget som jag jobbat med de senaste fem veckorna har gått på semester och Camilla har avslutat sitt uppdrag här i Roan. Dessutom har mitt schema gått över i mestadels dagtid, vilket jag inte haft tidigare, så det har varit en ganska tuff vecka med mycket nytt ännu en gång. Det här med första intryck är ju ganska tufft i sig, att göra ett bra intryck genom att vara social och intresserad av att lära känna de nya människorna som kommit tillbaka från sin semester nu tar mycket på krafterna. Och att gå över från natt till dagtid har också tagit på krafterna. Det känns lite som att kroppen vant sig vid att jobba natt för jag är ständigt trött på dagarna och har oerhört svårt att stiga upp på morgonen, och på kvällarna har jag svårt att komma till ro och somna. Det blev också betydligt mer trist här när både Lene och Camilla åkte här ifrån. Det har varit så fint att ha dem här, jag är verkligen så glad att jag träffat dem båda. Jag pratade med Camilla i nästan en och en halv timme i telefon igår kväll och det var så fint att få prata med henne igen. Vi delade upplevelsen här på ett sätt som jag inte delade den med någon annan och vi sitter i samma båt ännu en gång nu när allt är nytt för mig här igen och hon är på en ny plats.


I början på veckan tog jag mig en tur till Åfjord ensam och köpte garn. Jag behöver ha någonting att göra när jag är ledig som är lite avkopplande och meditativt när Alex jobbar och jag inte direkt har någon att umgås med. Det tar ju cirka en timme att köra till Åfjord från Roan men det var faktiskt en fin liten roadtrip jag gjorde tillsammans med mig själv. När jag sitter i bilen själv kan jag ju lyssna på vilken musik jag vill på vilken volym jag vill och samtligt måste jag fokusera på vägen och den fantastiska naturen runt omkring. Det fanns en supermysig garnbutik i Åfjord med hur många olika garn som helst i alla färger, det var så mysigt att gå där och välja ut i lugn och ro. Innan jag åkte därifrån gick jag inom matbutiken och köpte en påse godis som jag åt på vägen hem. 2 och en halv timme var jag hemifrån varav 2 timmar spenderades i bilen. Hemma i Skåne hade det varit helt galet att åka bil i totalt 2 timmar för att befinna sig på destinationen i endast 30 minuter men här är det helt normalt. Och vägarna är ju helt andra här och den omringande naturen gör ju resan lite roligare och finare.

I lördags tog jag, Alex och Mio en tur till Bessaker och Vettan. Vettan är en fjälltopp som man når genom att gå i en trappa uppför fjället, ca 1000 trappsteg är det upp. Det var en rolig grej att göra trots att det är jobbigt att gå i trappor. Mio hade lite problem att förstå att vi skulle gå i en trappa hela vägen upp men han fann sig i det efter ett tag. Utsikten var otrolig hela vägen upp men framförallt på toppen och vi lyckades även se den berömda Hurtigruten köra förbi på havet.

Nu är det måndag igen och jag ser fram emot denna dagen. Jag känner att jag behöver komma ifrån denna lilla by lite, gå lite i klädaffärer och få lite miljöombyte så igår bestämde jag mig för att vi idag ska göra en utflykt till Steinkjer. Det blir en 2 timmars bilresa enkel resa men det får det vara värt. Det ska bli så roligt att få se en stad, kanske shoppa lite och äta god mat! Men först ska jag sova några timmar!

bottom of page