Tisdag

Tisdag. För många andra en helt vanlig tisdag. För alla jag har jobbat med idag har det bara varit en vanlig dag på jobbet. Dem flesta ska förmodligen dit imorgon igen. Men inte jag. För mig är det inte en helt vanlig tisdag. Det är den artonde maj tjugohundratjugoett och jag har gjort mitt sista pass på min sista praktik i sjuksköterskeutbildningen. Efter slutbedömningen åkte jag hem och skickade in de två sista uppgifterna någonsin i denna utbildningen. De två sista uppgifterna för att jag ska kunna få ett betyg, som leder till ett slutbetyg, som kommer att leda till en examen och en legitimation. Hur sjukt är inte det?! Det var med en vemodig men något lättad känsla jag tog tåget hem idag. Tillsammans med Nina, som vanligt. Och förhoppningsvis var det inte sista gången vi tog tåget hem ihop. Men det var sista gången som studenter, på väg hem från ännu en dag på praktiken. För nästa gång vi tar tåget hem tillsammans kommer det vara som sjuksköterskor, på väg hem från jobbet.

Officiellt tar jag inte examen förrän om två veckor, men fram till dess är jag ledig. Allting som har med skola och sjuksköterskeutbildningen att göra är färdigt, inskickat och godkänt. Alla praktikdagar är gjorda och det enda jag väntar på är ett examensbevis som behövs för att kunna få en legitimation. Legitimerad sjuksköterska. Märkligt. Läskigt. Men gud vad jag ser fram emot det!

Om ett år kanske det är tisdag. Och kanske en helt vanlig tisdag för mig. Kanske en helt vanlig dag på jobbet. Förmodligen ska jag dit imorgon igen. Men idag, idag är det ingen vanlig tisdag. För från och med idag är jag inte student längre. Och det är fan inte vilken tisdag som helst livet förändras på det sättet.

22.42

Klockan är 22.42. Lördag. Jag har precis satt mig på tåget som ska ta mig hem. Kanske samma tåg som ska ta mig tillbaka hit tidigt imorgon bitti. Igår var det valborg. Jag, Alex och Mio var hemma själva, Alex blandade en drink till mig. Vi spelade kort, lyssnade på musik och pratade. För mig en perfekt valborg. Ikväll har jag jobbat, lite konstigt att vara tillbaka på min avdelning som undersköterska efter 4 veckor av sjuksköterskeyrket. Men ändå skönt på något sätt. Att slippa tänka så mycket, slippa bli bedömd, slippa den pressen det är att vara student. Trots att det är mycket med skolan och praktiken just nu tycker jag om att jobba. Det blir på något sätt lite som fritid för mig, och jag trivs ju där. Med patientkategorier jag känner till, med kollegor jag känner sedan innan och med skåp jag hittar grejerna i. Tiden sprang iväg de sista timmarna. Det blev mycket att göra och plötsligt var klockan för mycket för att jag skulle hinna med mitt tåg. Jag tog bussen till stationen och när jag kliver av ser jag att tåget står där, försenat. Tur för mig. Kan inte låta bli att tänka att någon vill mig väl, att någon vill att jag ska få komma hem. För strax efter att jag stiger på tåget så åker det. Jag går igenom gångarna mellan sätena. När jag stiger in i första vagnen ser jag ett gäng killar framför mig, dem sitter liksom i vägen för att jag ska komma fram. Jag stiger över deras ben och råkar slå i min väska i någons axel. Efter mig ropar dem något. Något i stil med att jag är sexig. Jag vänder mig om och frågar vad dem sa. Alla vänder sig bort. Jag vill vända om och gå tillbaka. Fråga vad dem menade med det. Kanske vill jag slå dem på käften också. Men jag fortsätter gå och hittar en lugnare vagn med endast ett fåtal människor. Kvinnor. Dem ropar ut i högtalarna att tåget är 21 minuter försenat och jag ser lamporna som åker förbi i mörkret utanför fönsterna. När jag kommer fram till stationen ska jag gå av tåget. Kanske kommer killarna i första vagnen gå av på samma station som jag. Kanske ska dem gå åt samma håll som jag. Jag måste gå igenom stan för att kunna komma hem. Och när jag går kanske jag kommer att möta några människor. Människor som kanske är på väg hem, precis som jag. Människor som kanske är på väg ut. Människor som kanske är påverkade av alkohol. Män. Jag kommer att möta män. Kanske kommer jag att möta män som ropar saker efter mig. Eller män som vänder sig om när jag har gått förbi. Eller män som är påväg åt samma håll och som väljer en annan väg för att inte skrämma mig.

Det är ju lördag. Och klockan är 22.42.

Världens finaste sovrum

Kolla vårt sovrum!! Hela helgen har vi renoverat och flyttat och stressat. Vi har hållit på i lägenheten från morgon till kväll, glömt att äta, sovit alldeles för få timmar och jag har absolut inte hunnit med skola och plugg eller nånting annat. Men nu äntligen är vi på plats i våran första gemensamma lägenhet. Det är mycket kvar att fixa men vi har ett sovrum, ett vardagsrum och det går att bo där. Det är fortfarande en del kvar att packa upp och all inredning till garderoberna är inte på plats ännu. Sedan är det lite smågrejer kvar att fixa innan vi är helt klara. Jag hoppas att vi hinner göra färdigt snart så att allting verkligen blir gjort som vi har tänkt oss. Annars är det så lätt att skjuta fram och skjuta fram och så blir det aldrig gjort. Jag ska bara klara tentan först, sedan ska vi bli färdiga i lägenheten.

Och jag inser mer och mer hur lyckligt lottad jag är som har Alex, han är helt fantastisk. Jag är så lyckligt lottad!