Tankar

"Jag hatar att vara här. Jag hatar att inte förstå, att inte kunna göra mig förstådd. Jag hatar att vara dålig på mitt jobb trots att det är så enkelt. Jag hatar att framstå som trög, otrevlig och oengagerad för att jag inte har förmågan att prata så att andra förstår. Jag vet inte när jag ska skratta, när jag ska säga ja eller när jag ska säga nej. Jag vet inte när jag förväntas svara eller när jag förväntas lyssna. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting. Jag är ingenting. Jag vill hem. Hem till mitt jobb där jag kan allt. Hem till mina kollegor som jag kan prata med, hem till mina patienter som förstår vad jag säger. Jag vill inte vara här mer."

Såhär skrev jag i mina anteckningar min första vecka här. Mycket har hänt sedan dess men när jag läser det så förstår jag mig själv till 100%. Igår var ännu en sådan jobbig dag. Jag har lättare nu med att förstå språket och kunna göra mig förstådd på enkel svenska med enkla norska ord. Jag har kommit in i nattarbetet ganska bra och jag har lärt känna några av mina kollegor lite. Men det är fortfarande inte lätt. Jag är så himla glad att jag har Alex och Mio med mig, så att det känns lite mer som vanligt och så att jag inte är helt ensam när jag inte jobbar. I början kände jag att jag absolut inte skulle ha klarat mig själv här men jag inser mer och mer under min tid här att jag faktiskt klarar allt. Jag kan klara vad som helst egentligen.

Igår var ytterligare en jobbig dag. Jag jobbade dag- tid, vilket jag endast gjort en gång innan och då var det helg (=lugnare). Jag har inte fått någon introduktion på dagtid utan endast på natt och den sjuksköterskan jag gick bredvid på natt hade inte jobbat dag så hon kunde inte gå igenom rutinerna med mig. Jag förstår att det är såhär det är att jobba inom bemanning, resa runt och jobba på olika ställen, jag förstår att jag säkerligen får betalt för det här och mer därtill. Men det är fortfarande inte kul. Jag känner mig dålig när jag inte vet vad som förväntas av mig. Jag blir stressad när jag inte kan rutinerna eller när jag inte vet vad som kommer här näst. Men jag klarar det. Det kommer att bli bra.

Återhämtningsdag

God förmiddag! Idag är det måndag igen och jag helt mör i kroppen efter gårdagens äventyr. Det är strålande sol här i Roan idag och jag började dagen med en morgonpromenad med Mio och en podd i öronen. Jag brukade lyssna på så mycket ljudböcker förr men nu har jag lyssnat färdigt på båda mina två serier av deckare så nu måste jag hitta något nytt. När jag kom in från morgonpromenaden åt jag frukost i soffan framför en norsk serie jag börjat titta på, basic bitch heter den. En väldigt bra serie att liksom slötitta lite på!

Nu har jag fyllt en vattenflaska med iskallt vatten, bytt om till bikini och satt mig på vår lilla uteplats med en bok i solen. En sak som är toppen med lägenheten är att vattnet i kranen blir iskallt på nolltid, hemma är jag van att spola vatten hur länge som helst och ändå inte få det så kallt som jag vill. Det problemet har jag i alla fall inte här. Just nu läser jag boken "I dina händer" av Malin Persson Giolito. En jättebra bok som speglar kriminaliteten i en del av Sverige, så himla sann och tragisk historia. Hennes böcker är så himla bra för de är lättlästa och så enkla att relatera till.

Idag har jag inte tänkt göra speciellt mycket mer än att ta det lugnt. Alex jobbar så det får bli en återhämtningsdag för mig. Jag känner mig så himla trött och kroppen värker efter klättringen igår. Så idag blir det en bok i solen och vila. Ikväll ska jag jobba, mellan 14.30 och 22, så fram till dess blir det vila i alla fall!

En bra helg i Trondelag

Lördag

Igår gick jag äntligen av min tredje natt på rad. Jag sov fram till ca 14 och sedan tog jag en bok och satte mig och läste en liten stund i solen. Alex jobbade fram till 17 i lördags så jag passade på att ta med mig Mio och ta en tur på egen hand. Jag har ju inte gjort det så mycket sedan jag kom hit, det mesta vi har gjort har vi ju såklart gjort tillsammans. Det blir också väldigt lätt att jag går en tur som jag känner till och gått tidigare när jag går själv men igår bestämde jag mig för att ge mig ut. Och det är jag så himla glad för. Jag parkerade i alla fall vid sjöcampingen här i Roan och gick en kort promenad fram till starten av vandringsleden. Det var sjukt varmt igår så det var liv och rörelse på den lilla campingen och folk badade på stranden alldeles intill, så mysigt. Själva vandringen kallades Klumpen och var en relativt kort sträcka upp för ett berg. Lite klättring på vägen upp blev det för mig och Mio och när vi kom upp möttes vi av den mest otroliga utsikt. Själva "klumpen" var inte allra högst upp på berget utan det var som en liten etapp i berget med helt magisk natur. Där var en liten sjö mitt i berget med omringande växtlighet och berg. Vi gick givetvis hela vägen upp på toppen också och där kunde vi som förväntat se hela Roan. Det var svindlande högt faktiskt. Vi har ju varit på lika höga berg förut men det har nog inte varit lika stupande neråt på kanterna. Jag höll stenhårt i Mio när vi var där uppe för plötsligt insåg jag hur högt det var, haha.

Såhär såg den lilla sjön mitt i berget ut, otroligt!! Här är jag alltså en bra bit upp i berget redan.

Och här var vi högst upp!

Jag har insett att naturen har en sån lugnande inverkan på mig, mer än jag kunde föreställa mig. När vi varit på toppen och kom ner till den lilla sjön igen tog jag ut mina airpods ur öronen och bara tog in. Knäpptyst var det i bergen. Och när jag kallade på Mio ekade det helt magiskt mellan bergsväggarna.

På kvällen hade vi bjudit hem en kompis från mitt jobb som jag träffat tidigare, Lene på lite spelkväll och vin. Vi hade väldigt mysigt och trevligt.

Söndag

Idag var det svårt att gå upp ur sängen. det är inte helt enkelt att ställa om från dag till natt och från natt till dag. Det tog lång tid för mig att vakna till idag. Vi gick i alla fall upp i god tid, åt frukost och rastade Mio och sedan bar det av till Åfjord där vi skulle klättra. När vi kom på idén tänkte jag att det var en rolig grej bara, säkert inte varken speciellt avancerat eller läskigt. Så fel jag hade. Vi hade bokat en guidad klättring i grupp liksom och dagen började med lite genomgång. Sedan promenerade vi en bra bit innan vi möttes av en VÄGG. Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig men alltså där och då var det det högsta berget jag sett och det var liksom ett berg, en vägg, inte klippor utan ett berg, som vi skulle klättra upp för, med sele och säkerhetslinor. När jag tog mina första steg upp för den där väggen så började paniken komma. Jag trodde inte att jag var höjdrädd men alltså jag skakade i hela kroppen och i början vågade jag inte släppa greppet för att koppla om säkerhetslinan. Tårarna rann när jag tog mig de första metrarna upp, haha. Jag var livrädd. Efter en stund kom jag in i det och jag fokuserade på att bara sätta den ena handen och foten efter den andra och att absolut inte titta ner, lugnt och metodiskt. Alex var strax nedanför mig men jag kunde inte se hur det gick för honom eftersom att jag fick rent av svindel när jag tittade ner. Det absolut läskigaste var nog att gå på liksom små plankor som hängde i luften i berget, fruktansvärt haha! Efter första pausen som var på en terassliknande plats en bra bit upp i berget gick det bättre. Jag lärde mig hur jag skulle stå och hålla mig för att det inte skulle vara lika läskigt att släppa när jag kopplade om säkerhetslinan och jag började tycka det var ganska kul. Rädslan försvann mot slutet och när jag var uppe var jag så himla glad att jag gjorde det. I början trodde jag aldrig att jag skulle komma upp. Helt sjukt att man kan vara så rädd för något man aldrig trodde man skulle vara rädd för. Nu tror jag dock att jag överkommit min rädsla och jag hade nog kunnat tänka mig att göra det igen någongång. Det var ingen barnlek det där, vi var så modiga! Helt sjuk upplevelse!

Detta var precis i början (Alex stod på marken och tog fotot) så här hade jag inte fattat vad jag gett mig in på ännu.

Sen nådde vi äntligen toppen, jag låter bilderna tala för sig själva..

Sedan började den långa vandringen neråt (på andra sidan berget där det fanns en vandringsled). En timme (!!) tog det att ta sig ner, men vi såg några fina platser på vägen!