Ikväll har varit en jobbig kväll. Jag har känt mig ångestfylld, nästan som att någon trycker på mitt bröst hela tiden och det är tungt att andas. Jag har känt mig rastlös i kroppen men varit för trött på att göra någonting.

Jag har suttit på utbildning hela dagen, vilket var intressant och roligt men såklart blir jag trött av att bara sitta ner en hel dag. Redan när jag kom hem kände jag att jag inte ville göra någonting. Men jag tog med mig Mio till kyrkogården, han satt tyst och stilla vid min sida hela tiden medan jag sa hej till pappa. Det blev ingen lång promenad, jag gick nästan raka vägen hem.

Sedan har jag vankat fram och tillbaka i lägenheten. Rastlösheten är jobbig. Jag känner att det är något som skaver och gnager inom mig men jag vet inte hur jag ska göra mig av med känslan, så jag har försökt acceptera den och finna mig i den. Rastlösheten har förvandlats till gråt, frustration och tomhet. Jag förstod att det inte skulle bli så mycket av denna kvällen så nu har jag gått och lagt mig. Jag ska trots allt upp tidigt imorgon och jobba.

Mio ligger här bredvid mig i sängen och jag ska försöka att inte fundera mycket mer ikväll utan istället försöka somna. Sådana här kvällar blir många gånger som ett misslyckande för mig som jag sedan funderar mycket på. Jag tycker det är jobbigt att jag inte fått något gjort, att jag inte tagit vara på en ledig kväll som jag har haft för mig själv. Det känns som att jag har slösat många timmar av mitt liv. Samtidigt vet jag att det är viktigt att också tillåta sig själv att ha sämre dagar. Att ha kvällar när ingenting blir gjort och sedan kunna lägga det bakom sig och gå vidare. Det är ju trots allt en ny dag imorgon.