Nu har jag gått av mitt sista nattpass och mitt allra sista arbetspass över huvud taget i Roan. Sommaren här går knappt att beskriva med ord och det är med blandade känslor jag lämnar denna lilla lilla, okända plats som för mig blivit så känd och gett mig så mycket minnen. Sommaren har gått så fort och det känns som att det var igår jag stod och ringde på för första gången utanför dörren till min blivande arbetsplats. Det känns så nyligen som jag satt på min första rapport och inte förstod någonting av vad som sas. Och det känns inte längesedan jag bröt ihop innan jobbet för att jag var så nervös inför mitt första pass som ensam ansvarig sjuksköterska. Natt efter natt jobbade jag här tillsammans med mina underbara kollegor Linda och Hege som jag kom att lära känna ganska bra. Jag minns så väl hur Linda hela min första tid här inkluderade mig genom att berätta samma historia en gång till fast mycket långsammare och med enklare ord så att jag skulle förstå. Så roligt vi hade åt att jag inte förstod alla ord och vi skrattade så mycket åt att olika ord kunde ha en helt annan betydelse på svenska.
Och innan jag visste ordet av hade Linda och Hege gått på semester och jag skulle börja jobba dagtid. Det var som att börja om från början igen, nya människor, nya rutiner och ännu en gång bröt jag ihop innan mitt första arbetspass. Aldrig mer sa jag till mig själv. Men så bra det blev. Jag träffade ännu fler härliga människor och jag minns alla gånger jag kunnat ta med patienterna ut i solen på dagarna. Samtalen med patienterna och hur vi pratade om att jag kommer från Sverige och har tagit mig hela vägen till lilla Roan för att ta hand om dem.
Innan jag visste ordet av var sommaren över, slut, bara sådär, på ett ögonblick. Nu lämnar jag alla människor jag träffat, min patienter, mina kollegor, och alla runt omkring. Kanske ser jag dom aldrig mer, så konstigt det känns. Men jag är så tacksam för alla möten, jag kommer bära med mig dom resten av mitt liv.
Och hur ska jag sammanfatta Roan? Platsen. Det som varit mitt hem i två hela månader. Där Mio fått springa lös på klipporna, där fjällvandring blivit en hobby, där avstånd inte spelar lika stor roll löngre. En liten liten by, mitt ute i ingenstans, på den västligaste kusten i Trondelag. Vad finns här? Mer än det lilla caféet som drivs av en underbar kvinna, och butiken där Alex jobbat, och mitt jobb, och den lilla men så vackra kyrkan, och campingen, och hamnen, och klipporna, och fjällen, och bergen.. så finns här ingenting. Ingenting mer än alla minnen av en underbar sommar. Alla människor jag träffat. Naturen. Havet. Lugnet. Här finns allt och ingenting.
Jag vill tacka Roan för den här sommaren. Kanske ser jag aldrig den här platsen igen. Kanske gör jag det. Just nu vet jag inte. Men en sak är säker och det är att jag aldrig kommer glömma Roan. Den lilla lilla byn på kusten i västra Trondelag. Och när jag blir gammal och dement så vill jag bo här på Roan.
Bilderna är från förra veckan när jag, Alex och Mio spenderade en kväll på klipporna i hamnen, med solnedgången alldeles framför oss.
Commenti