Jag har insett att jag har ett stort behov av att få prata, eller skriva och jag funderar på om kanske min blogg är plattformen för det. Det handlar egentligen inte om att någon måste svara, eller läsa eller att det ska behöva synas på något sätt. Utan mest om att jag behöver få ur mig. Jag behöver konkretisera mina tankar genom att skriva ner dem, formulera ord kring dem, ge dem en mening. Jag är bara 25 år gammal och förlorade min pappa i våras. Inte många i min ålder har behövt smaka på livet på samma sätt som jag nu tvingats och fortfarande tvingas göra. Inte många av mina vänner kan förstå sorg. Och jag klandrar dem inte. Det kan ju inte vara meningen att man ska behöva uppleva sorg på ett så brutalt och smärtsamt sätt när man bara är 25 år gammal. Sorg är något helt annat för mig nu än innan pappa dog. Det är en tyngd jag bär med mig varje dag, varenda sekund. Varenda andetag andas jag mot lite mer motstånd än jag gjort tidigare. Jag har fått vänja mig vid att ha ont i magen, vid att ha smärta i kroppen, i lederna och vid att bli otroligt trött av otroligt lite påfrestning. Sorg för mig är inte att man gråter när man tänker på en person som gått bort, inte bara. Sorgen finns där hela, hela tiden och den visar sig mer eller mindre under dagen men den finns där varenda millisekund. Det är tung, det är frustrerande, det är smärtsamt och det är brutalt, men något jag nu tvingas leva med för resten av mitt liv. Och jag har troligtvis (och förhoppningsvis) många år kvar av livet.
Jag tänker på min pappa hela tiden, det går inte en enda minut utan att jag tänker på honom. Det gör mig kanske lite avtrubbad utåt, kanske får det mig att verka nonchalant eller inte lika alert. För mig är det som att leva i en separat värld. I världen vi lever i finns inte pappa mer, men i mig finns han mer än någonsin. Det handlar inte om att olika saker påminner om honom eller att jag kan komma och tänka på honom ibland, eller att jag plötsligt känner saknad. Han finns där alltid. Självklart känner jag saknad, en otrolig saknad. Jag saknar att kunna ta upp telefonen och ringa till honom i så många olika situationer. Jag saknar hans kramar, hans skratt, hans utryck, saker han brukade säga, skriva på sms till mig och sättet han pratar. Jag saknar att höra hans röst. Pratar med honom gör jag, men jag saknar att få svar, goda råd, hjälp när jag behöver och bekräftelse när jag behöver. Jag ser honom ofta i "min separata värld" men där kommer han aldrig bli äldre. Där kommer han aldrig att förändras. Men han är vid liv, i mina tankar och oftast är han glad, och frisk.
Det är otroligt svårt att sätta ord på alla känslor och tankar. Och att försöka sätta ord på sorg tror jag är totalt meningslöst. Det enda jag vet är att det är något helt annat än jag trodde för några månader sedan och jag kan med säkerhet säga att någon som inte upplevt sorg kan omöjligt sätta sig in i hur det känns. Hur det är. Och jag tror också att det är svårt för omgivningen att förstå att sorg är något som är, och det består. Det handlar inte om att vara ledsen den första tiden efter att man förlorat någon, och att sedan bli ledsen när någon utomstående faktor påminner om personen. Det handlar om att lära sig leva ett nytt liv, i en ny värld, som den man förlorat inte längre är en del av på samma sätt. Allting vänds verkligen upp och ner och det är omöjligt att veta hur man ska förhålla sig till det. Jag måste anpassa mig till mitt nya liv, lära mig leva det, hantera det, lära mig förstå mina nya känslor och min sorg, hur den kommer att påverka mig i min vardag. Dessutom måste jag lära mig acceptera det faktum att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen. Smärtan och sorgen kommer aldrig att försvinna, pappa kommer inte komma tillbaka. Andetagen kommer framöver kännas som ett motstånd, och varenda steg jag tar kommer att vara tyngre. Och även om det med tiden kanske möjligtvis blir lite lättare, så kommer det aldrig försvinna, och det kommer aldrig bli som förut.
Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill skriva om, men att formulera mina tankar är omöjligt. Nu har jag försökt och kanske försöker jag igen om ett tag. Eller inte. Det får vi se. En viktig sak jag har tagit med mig från det brutala jag varit med om är i alla fall att man aldrig vet vad någon annan människa går igenom. Så var snäll. Mot alla. Alltid.
Comentários