Lördag
Igår gick jag äntligen av min tredje natt på rad. Jag sov fram till ca 14 och sedan tog jag en bok och satte mig och läste en liten stund i solen. Alex jobbade fram till 17 i lördags så jag passade på att ta med mig Mio och ta en tur på egen hand. Jag har ju inte gjort det så mycket sedan jag kom hit, det mesta vi har gjort har vi ju såklart gjort tillsammans. Det blir också väldigt lätt att jag går en tur som jag känner till och gått tidigare när jag går själv men igår bestämde jag mig för att ge mig ut. Och det är jag så himla glad för. Jag parkerade i alla fall vid sjöcampingen här i Roan och gick en kort promenad fram till starten av vandringsleden. Det var sjukt varmt igår så det var liv och rörelse på den lilla campingen och folk badade på stranden alldeles intill, så mysigt. Själva vandringen kallades Klumpen och var en relativt kort sträcka upp för ett berg. Lite klättring på vägen upp blev det för mig och Mio och när vi kom upp möttes vi av den mest otroliga utsikt. Själva "klumpen" var inte allra högst upp på berget utan det var som en liten etapp i berget med helt magisk natur. Där var en liten sjö mitt i berget med omringande växtlighet och berg. Vi gick givetvis hela vägen upp på toppen också och där kunde vi som förväntat se hela Roan. Det var svindlande högt faktiskt. Vi har ju varit på lika höga berg förut men det har nog inte varit lika stupande neråt på kanterna. Jag höll stenhårt i Mio när vi var där uppe för plötsligt insåg jag hur högt det var, haha.
Såhär såg den lilla sjön mitt i berget ut, otroligt!! Här är jag alltså en bra bit upp i berget redan.
Och här var vi högst upp!
Jag har insett att naturen har en sån lugnande inverkan på mig, mer än jag kunde föreställa mig. När vi varit på toppen och kom ner till den lilla sjön igen tog jag ut mina airpods ur öronen och bara tog in. Knäpptyst var det i bergen. Och när jag kallade på Mio ekade det helt magiskt mellan bergsväggarna.
På kvällen hade vi bjudit hem en kompis från mitt jobb som jag träffat tidigare, Lene på lite spelkväll och vin. Vi hade väldigt mysigt och trevligt.
Söndag
Idag var det svårt att gå upp ur sängen. det är inte helt enkelt att ställa om från dag till natt och från natt till dag. Det tog lång tid för mig att vakna till idag. Vi gick i alla fall upp i god tid, åt frukost och rastade Mio och sedan bar det av till Åfjord där vi skulle klättra. När vi kom på idén tänkte jag att det var en rolig grej bara, säkert inte varken speciellt avancerat eller läskigt. Så fel jag hade. Vi hade bokat en guidad klättring i grupp liksom och dagen började med lite genomgång. Sedan promenerade vi en bra bit innan vi möttes av en VÄGG. Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig men alltså där och då var det det högsta berget jag sett och det var liksom ett berg, en vägg, inte klippor utan ett berg, som vi skulle klättra upp för, med sele och säkerhetslinor. När jag tog mina första steg upp för den där väggen så började paniken komma. Jag trodde inte att jag var höjdrädd men alltså jag skakade i hela kroppen och i början vågade jag inte släppa greppet för att koppla om säkerhetslinan. Tårarna rann när jag tog mig de första metrarna upp, haha. Jag var livrädd. Efter en stund kom jag in i det och jag fokuserade på att bara sätta den ena handen och foten efter den andra och att absolut inte titta ner, lugnt och metodiskt. Alex var strax nedanför mig men jag kunde inte se hur det gick för honom eftersom att jag fick rent av svindel när jag tittade ner. Det absolut läskigaste var nog att gå på liksom små plankor som hängde i luften i berget, fruktansvärt haha! Efter första pausen som var på en terassliknande plats en bra bit upp i berget gick det bättre. Jag lärde mig hur jag skulle stå och hålla mig för att det inte skulle vara lika läskigt att släppa när jag kopplade om säkerhetslinan och jag började tycka det var ganska kul. Rädslan försvann mot slutet och när jag var uppe var jag så himla glad att jag gjorde det. I början trodde jag aldrig att jag skulle komma upp. Helt sjukt att man kan vara så rädd för något man aldrig trodde man skulle vara rädd för. Nu tror jag dock att jag överkommit min rädsla och jag hade nog kunnat tänka mig att göra det igen någongång. Det var ingen barnlek det där, vi var så modiga! Helt sjuk upplevelse!
Detta var precis i början (Alex stod på marken och tog fotot) så här hade jag inte fattat vad jag gett mig in på ännu.
Sen nådde vi äntligen toppen, jag låter bilderna tala för sig själva..
Sedan började den långa vandringen neråt (på andra sidan berget där det fanns en vandringsled). En timme (!!) tog det att ta sig ner, men vi såg några fina platser på vägen!
Comentarios