Jag var ute och sprang ikväll. Klockan var 22 och jag hade tänkt hela dagen att jag skulle ut och springa ikväll, så jag bestämde mig för att faktiskt göra det. För ovanlighetens skull. Det hade inte hunnit bli mörkt än men folk har börjat gå på semester och det har varit en varm dag så det var mycket människor ute. Jag satte i alla fall i hörlurarna och började springa. Himlen var alldeles rosa, men jag märkte inte det förrän jag hade sprungit mina förbestämda kilometrar. Jag gick sista biten hem när min klockade hade talat om för mig att målet var uppnått och först då såg jag himlen. Jag var tvungen att stanna, inte bara för att fota av den utan för att titta på den. Jag ställde mig mitt på vägen för att beskåda himlen utan en massa hus och träd i vägen. Det var nostalgiskt på något sätt. Jag kom att tänka på hur lyckligt lottad jag är. Vilken bra dag jag har haft idag. Jag har gjort precis det jag hade tänkt göra under dagen och det har varit helt kravlöst. Jag har inte, vad jag kan minnas, en enda gång varit besviken på mig själv idag. Jag har varit ute i solen, badat med Alex och Mio, har fått undan en del tvätt, duschat och gjort vid Mios päls, ätit lunch med en vän och varit ute och sprungit. Och tänk att dagen fick avslutas såhär. Med rosa himmel. Jag undrade om någon annan människa också stod och beskådade himlen mitt på en, vid tillfället otrafikerad väg, i en liten stad någonstans. Och vad den människan tänkte på. Jag undrade om den människan också undrade om någon stod precis likadant någon annanstans, och beskådade himlen. Var den människan lika lyckligt lottad som jag? Hade den människan också haft en bra dag utan att en enda gång bli besviken på sig själv? Jag hoppas det.
Comments